Tingsnotarien

Varje affärsjuridisk advokatbyrå med självaktning har en tjusig broschyr med rekryteringsinformation. Med stora ord beskrivs vilka karriärmöjligheter det finns vid byrån och vilka förmåner i form av bonus och sex veckors semester man som anställd får ta del av. Det talas om byråanda och frihet för individens personliga utveckling. Byrån skjuter till ett rejält belopp till föräldrapenningen ifall man behöver vara barnledig, och det är av största vikt att medarbetarna har ett fungerande familjeliv vid sidan om arbetet.

När jag hade arbetat på byrån i ungefär tre veckor satt vi mitt uppe i en DD inför ett företagsförvärv. När klockan var tre på eftermiddagen och vi hade gått igenom sjuttioåtta pärmar med avtal berättade Alexander plötsligt att han var tvungen att sticka iväg några timmar eftersom han snart skulle bli pappa. -Gratulerar, sade jag och frågade när barnet skulle komma. Alexander tittade på klockan. -Om ungefär en timme, svarade han. -Va? svarade jag, förvånad över att han kunde ange den exakta leveranstidpunkten. - Ifall man vill vara säker på att kunna vara med på förlossningen måste man planera in kejsarsnitt. Det gör alla på byrån, svarade han, sedan stack han iväg. Tre timmar senare när jag fortfarande satt och läste avtal kom Alexander tillbaka med två cigarrer i högsta hugg och berättade att han hade fått en flicka. När vi hade puffat en stund på cigarrerna arbetade vi vidare som om inget hade hänt.

Några månader senare bestämde sig Alexander för att i god tid begära en månads föräldraledighet. Det visade sig att det var första gången i byråns historia detta hade hänt. När han berättade om sina planer började Delägaren skratta högt. Alexander, som först inte förstod vad som var så roligt, upprepade sin begäran. -Jag vill ha en månads föräldraledigt. Delägaren slutade att skratta och tittade på honom med undrande blick. -Visst, visst, sade han och himlade med ögonen. Senare på eftermiddagen hörde vi hur Delägaren pratade om dagens händelse med några av sina kollegor korridoren. - Fan, Alexander i min grupp begärde föräldraledigt, jag trodde att han skämtade! Man kan tro att grabben inte har nån kärring, sade han och skakade på huvudet. Själv förvånades jag över att jag hade tolkat texten i rekryteringsbroschyren så fel. Jag borde naturligtvis ha insett att ”ha ett fungerande familjeliv vid sidan om arbetet” innebär att man ska ha en kärring som ombesörjer detta. Man ska inte behöva skriva ut sådana självklarheter.

När jag promenerade över Norrmalmstorg på väg till min första arbetsdag på advokatbyrån med min dyra kavaj och nya läderportfölj kände jag verkligen att jag var med i gamet. Nu skulle jag bli advokat. Jag skulle få vara med och göra upp de stora affärerna, uppköp av internationella bolag, avtalsslut och grymma nattmanglingar med intensiva förhandlingar. Alla skulle applådera mig när jag för femte gången på en månad lyckades ro i land en deal för byråns viktigaste klient, och feta bonuscheckar med mitt namn på skulle med jämna mellanrum dimpa ner i brevlådan till min helt obelånade vindsvåning.

Väl framme presenterade jag mig så affärsmässigt som möjligt för receptionisten som genast ringde på den delägare som skulle komma att bli min närmaste chef. Tjugo minuter senare dök han upp iförd kritstrecksrandig kostym och kritvita skalfasader. Den bakåtkammade frisyren var tack vare/på grund av vax fullständigt orörlig, och hans åretruntsolbrända hud fick mig att tänka på gamla tanter i Florida. Efter att ha avfyrat ett bokstavligt talat bländande leende gick han med raska steg före mig till ett arbetsrum möblerat i treklöver. Delägaren pekade med hela handen på en av arbetsplatserna. – Din plats. Handen fortsatte mot en av de två övriga personer som satt och arbetade i rummet. –Din handledare. Delägaren fortsatte i skämtsam ton. – Du ska vet att den här platsen blev ledig så sent som i fredags, så det är säkrast att du lär dig debiteringssystemet så att den inte blir ledig snart igen. Sedan skrattade han högt åt sitt eget skämt och boxade till mig på axeln innan han lämnade rummet.

När den första arbetsdagen började närma sig sitt slut hade jag inte blivit inbjuden till vare sig spännande avtalsförhandlingar eller sett röken av något som skulle kunna tänkas ge upphov till någon bonus. Däremot hade jag fått i uppgift att se över Delägarens äktenskapsförord inför hans stundande bröllop med en tjugosexåring. När jag hade sett till att den blivande hustrun inte skulle få så mycket som ett nickel vid en eventuell skilsmässa var klockan halv åtta på kvällen, och min handledare Alexander meddelade att han gott tyckte att jag kunde gå hem trots den tidiga timmen. Ändå var det något som fick mig att sitta kvar på kontoret och försöka se upptagen ut ett par timmar till. Jag arbetade ju faktiskt inte halvtid.

När jag slutade min tingstjänstgöring för drygt två år sedan firade jag naturligtvis i dagarna tre. Det var äntligen över! Ljuset längst bort i tunneln var nått, och jag var numera fri! Champagnekorkarna smällde och livet log mot mig. Vid en inledande okulär studie av mitt firande antog de flesta att jag hyllade min nyvunna frihet och att dagarna av pennalism och förtryck var till ända. Icke. Jag firade att min sista rad på blogghelvetet nu var skriven. Jag kräktes på Fetto och Rassen i verkliga livet, och att behöva ha dem sittandes i knäet i min laptop var och varannan kväll medförde till slut att jag övervägde att börja skåpsupa. I takt med att jag har varit ute i det riktiga arbetslivet har dock lusten att skriva återvänt, så här sitter jag nu. En avgörande del i det hela är naturligtvis att Dagens juridik kastar pengar efter mig för att blogga. Jag sitter nu likt Joakim von Anka i ett bad av stålars och tvättar mig med flytande guld. Sådana aspekter måste man också ta hänsyn till, särskilt eftersom jag numera är anställd vid en mycket statlig myndighet.

Det tog dock en tid innan jag tog mitt förnuft till fånga och blev statstjänsteman med guldklocksaspirationer. Med mina erfarenheter från notarietjänstgöringen borde jag rimligen direkt efter tinget ha sökt mig till en trevlig och lagom produktiv arbetsplats som Skatteverket eller någon länsstyrelse. Uppenbarligen hade jag inte lärt mig min läxa, utan bestämde mig istället för att försöka sälja min själ till Djävulen. Sagt och gjort – jag slog mig ner vid skrivbordet för att skriva ansökningsbrev till de stora affärsjuridiska byråerna kring Norrmalmstorg. Åtta veckor senare hade jag inte hört av någon av dem utom en som skickade tillbaka mina ansökningshandlingar med mitt ”B” i processrätt inringat med rödpenna och några frågetecken placerade högst upp på mitt notariebetyg alldeles vid namnet på tingsrätten.

Till slut blev jag ändå kontaktad av en tjusig personalvetare med hes östermalmsröst och pärlhalsband som ansåg att min profil passade perfekt för en tjänst som biträdande jurist vid en av de mellanstora byrårena. Efter att intervjun var avslutad på byråns kontor vid Norrmalmstorg undrade hon obligatoriskt om jag hade några frågor. -Nej, svarade jag. Jag fick tjänsten, och jag kan avslöja att jag arbetade på byrån i ungefär ett år innan jag svor på att aldrig sätta min fot på ett liknande ställe igen. Jag har dessutom ångrat mig och skulle faktiskt vilja passa på att ställa en fråga till personalvetaren som en gång anställde mig. Finns det ett särskilt halsvirus som härjar på Östermalm, eller hur kommer det sig egentligen att alla tjejer som bor eller arbetar i denna stadsdel är ständigt hesa?