Tingsnotarien

Häromveckan bestämde sig Chefen för att vi skulle ha en brandövning på kontoret. Syftet med övningen var att vi skulle träna på att så snabbt som möjligt få ut vår rullstolsburna kollega utan att använda hissarna. För ändamålet hade införskaffats en särskild trapprullstol som på ett lätt och smidigt sätt skulle kunna köras ner för trapporna. Övningen planerades in i almanackan och allt var frid och fröjd. När dagen D närmade sig meddelade kollegan i stolen att hon dessvärre inte skulle kunna närvara just den dagen eftersom hon hade ett viktigt läkarbesök inbokat, och undrade ifall vi kunde hålla övningen en annan dag istället. –Nej. Jag har redan beställt ett brandlarm och det går inte att ändra på, svarade Chefen auktoritärt. –Blir inte syftet lite förfelat då? undrade Kollegan i stolen försynt. –Det spelar ingen roll, sade Chefen, som plötsligt pekade på mig. Man kunde se att hon hade fått vad hon själv ansåg vara en lysande idé. –Du får spela handikappad! – Ehh, svarade jag.

 

Inför brandövningen blev jag placerad i en för ändamålet särskilt inhyrd rullstol. Eftersom mina kollegor inte kände till övningen hade jag fått tydliga instruktioner om hur jag skulle bete mig. –Tio minuter innan övningen rullar du in i fikarummet så att de andra får vänja sig vid tanken på dig i rullstol, sade Chefen. –Är det inte bättre om vi bara informerar dem om att det är jag som ska åka i trapprullstolen? undrade jag. –Nejnej, det blir mer autentiskt på det här sättet, envisades Chefen pillemariskt, övertygad om förträffligheten i den egna idén.  Sagt och gjort. Tio minuter innan utsatt tid rullade jag ut i fikarummet. Det var ingen där. –Då får du rulla runt en stund i korridorerna, bestämde Chefen. Jag suckade men lydde ändå order. De flesta av kollegorna nöjde sig med att stirra på mig, men någon frågade om det inte var lite stötande att jag rullade omkring på det här sättet nu när vi hade en handikappad kollega.

 

Plötsligt ljöd brandlarmet. Folk tittade upp från det de arbetade med och började röra sig ut från sina rum. –Skrik att du inte kan gå så att någon räddar dig! ropade Chefen exalterat. –Vad menar du? sade jag. –Du måste ropa till dem att du inte kan gå, för de andra vet ju inte att du är handikappad! fortsatte hon och stirrade på mig med upphetsad blick. I ren skräck började jag ropa. –Hjälp! Jag kan inte gå! Mina kollegor tittade på mig som om jag vore dum i huvudet, och började sedan gå mot trapphuset för att sätta sig själva i säkerhet. Jag rullade sakta mot ytterdörren och insåg plötsligt att Chefen hade försvunnit och att kontoret föreföll nu helt tomt. För säkerhets skull satt jag kvar i stolen och rullade ut på avsatsen i trapphuset. Jag lutade mig över räcket. Nästan allra längst ner såg jag Chefens ryggtavla, på väg ut mot säkerheten.

Detta inlägg postades måndag, 8 juni, 2009 kl 15:28 i Okategoriserade. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Både pingning och kommentering är avstängt.