Tingsnotarien

Dagen före midsommarafton innebär att man arbetar halvdag, och stundande långhelger medför alltid febril aktivitet bland den äldre och kvinnliga delen av Myndighetens personal. Kylskåp ska städas och blommor ska vattnas, och om man blir påkommen med att sitta och arbeta under tiden detta pågår är det ingen som säger till en att man ska hjälpa till. Istället demonstreras missnöjet med högljudda suckar. –Puh, säger tanterna med självuppoffrande miner när de går förbi med vattenkannan, och sedan börjar de tvångsmata en med cateringresterna från sommarfesten. – Vill inte du ha lite sill? frågar tanterna. – Nej tack, svarar jag. –Men vem ska då äta upp sillen? frågar tanterna förtvivlat. –Släng skiten, svarar jag. Tanterna, som troligen endast kan åldersbestämmas medelst kol 14-metoden, tittar då på mig som om jag hade sparkat på deras lilla terrier.

Sommarfesten var för övrigt en stor besvikelse. Förutom att den hemliga underhållningen visade sig vara Chefens son som utförde några även för en nioåring rätt så taffliga trolleritrick så körde Maggan bil till och från festen. Rolle såg inledningsvis lite besviken ut, men kom efter några rejäla groggar fram till att det kanske var lika bra, eftersom incidenten på julfesten hade föranlett ett par riktigt otäcka läkarbesök. Så kan det gå ifall man inte har hatten på.

Nu är klockan över tolv vilket enligt Myndighetens uppfattning innebär att halvdagen är slut. Nu är det dags att ta semester. Jag får tacka för att ni har ägnat bloggen lite av er uppmärksamhet ännu en gång. Det var roligt att träffa er igen.

Tackar, bockar och bugar.

Trots det strama budgetläget bjöd Myndigheten härom veckan in till sommarfest på ett bättre ställe. Jag tyckte att det hela lät mycket trevligt, för i inbjudan som sattes upp på intranätet utlovades ett rejält sillbord med tillhörande öl och snaps och dessutom hemlig underhållning. Stora bussar kommer klockan 16.30 skeppa oss från Myndigheten till restaurangen som är belägen några mil söder om Stockholms stadskärna för att efter avslutad middag klockan 20.30 eller 22.30 skjutsa oss tillbaka till Myndigheten. Därefter skall de som har lust att fortsätta festen gå ner på vår kvarterskrog, medan övriga kan bege sig hemåt.

Inom tio minuter från publiceringen av festinbjudan kunde man höra gnäll från rökbåset. –Ja, jag tycker att det är dåligt att man inte lägger festen i stan. Nu kommer man att vara tillbaka i stan vid halvtio och man kommer inte vara hemma förrän tidigast klockan tio, suckade en kärring av manligt kön. –Jag tycker att det är dåligt att man ska behöva gå arbetsrelaterade aktiviteter på en fredagkväll, fortsatte nästa samtidigt som hon sög ilsket på en Gul Blend. Några minuter senare hade protestlistor printats ut och lagts fram på borden i fikarummet. Listornas utformning såg mycket bekant ut, och jag insåg att jag hade sett den senast vid gardinupproret. Jag hyste viss förståelse för kverulanterna, eftersom jag också brukar spara mallar till mina flitigast använda dokument.

Personligen tycker jag att det är utmärkt att festen är planerad till en fredag, eftersom detta faktum i princip garanterar att den guldklocksförsedda Maggan från receptionen kommer att ta en snaps för mycket och därmed försöka kyssa den betydligt yngre Robin, precis som på julfesten. Robin tackade visserligen vänligt bestämt nej till det amorösa erbjudandet, men Maggan kom över avvisandet relativt snabbt, eftersom Rolle vänligt nog bistod med viss service inne på toaletten. På måndagen efter festen kunde man ana att Rolle och Maggan hyste en del ångestkänslor, till skillnad från mig, som inte kunde avhålla mig ifrån att känna en viss sadistisk njutning. Jag hoppas att sommarfesten blir en lika agreabel tillställning. Moahaha.

Häromveckan bestämde sig Chefen för att vi skulle ha en brandövning på kontoret. Syftet med övningen var att vi skulle träna på att så snabbt som möjligt få ut vår rullstolsburna kollega utan att använda hissarna. För ändamålet hade införskaffats en särskild trapprullstol som på ett lätt och smidigt sätt skulle kunna köras ner för trapporna. Övningen planerades in i almanackan och allt var frid och fröjd. När dagen D närmade sig meddelade kollegan i stolen att hon dessvärre inte skulle kunna närvara just den dagen eftersom hon hade ett viktigt läkarbesök inbokat, och undrade ifall vi kunde hålla övningen en annan dag istället. –Nej. Jag har redan beställt ett brandlarm och det går inte att ändra på, svarade Chefen auktoritärt. –Blir inte syftet lite förfelat då? undrade Kollegan i stolen försynt. –Det spelar ingen roll, sade Chefen, som plötsligt pekade på mig. Man kunde se att hon hade fått vad hon själv ansåg vara en lysande idé. –Du får spela handikappad! – Ehh, svarade jag.

Inför brandövningen blev jag placerad i en för ändamålet särskilt inhyrd rullstol. Eftersom mina kollegor inte kände till övningen hade jag fått tydliga instruktioner om hur jag skulle bete mig. –Tio minuter innan övningen rullar du in i fikarummet så att de andra får vänja sig vid tanken på dig i rullstol, sade Chefen. –Är det inte bättre om vi bara informerar dem om att det är jag som ska åka i trapprullstolen? undrade jag. –Nejnej, det blir mer autentiskt på det här sättet, envisades Chefen pillemariskt, övertygad om förträffligheten i den egna idén.  Sagt och gjort. Tio minuter innan utsatt tid rullade jag ut i fikarummet. Det var ingen där. –Då får du rulla runt en stund i korridorerna, bestämde Chefen. Jag suckade men lydde ändå order. De flesta av kollegorna nöjde sig med att stirra på mig, men någon frågade om det inte var lite stötande att jag rullade omkring på det här sättet nu när vi hade en handikappad kollega.

Plötsligt ljöd brandlarmet. Folk tittade upp från det de arbetade med och började röra sig ut från sina rum. –Skrik att du inte kan gå så att någon räddar dig! ropade Chefen exalterat. –Vad menar du? sade jag. –Du måste ropa till dem att du inte kan gå, för de andra vet ju inte att du är handikappad! fortsatte hon och stirrade på mig med upphetsad blick. I ren skräck började jag ropa. –Hjälp! Jag kan inte gå! Mina kollegor tittade på mig som om jag vore dum i huvudet, och började sedan gå mot trapphuset för att sätta sig själva i säkerhet. Jag rullade sakta mot ytterdörren och insåg plötsligt att Chefen hade försvunnit och att kontoret föreföll nu helt tomt. För säkerhets skull satt jag kvar i stolen och rullade ut på avsatsen i trapphuset. Jag lutade mig över räcket. Nästan allra längst ner såg jag Chefens ryggtavla, på väg ut mot säkerheten.

Mångfald är ett relativt nytt paradord som flitigt används inom den statliga sektorn, och den myndighet jag är anställd vid utgör knappast något undantag. Myndigheten strävar enligt egen uppgift efter att vara fri från diskriminering och att alla ska behandlas lika oavsett kön, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Mantrat upprepas ständigt i olika sammanhang, men underligt nog märks Myndighetens fördomsfria inställning inte alls av i fikarummet. -Jag skulle titta på en båt i Södertälje förra helgen, och det var helt svart! Jag vågade knappt gå tillbaka till bilen, sade Myndighetsutövare 1 och skakade uppgivet på huvudet. Myndighetsutövare 2 höll med. -Ja, på vissa ställen är det så svart att man bara ser lysande ögon nu för tiden. Man borde ta mig fan rösta på Sverigedemokraterna så att det blir lite ordning! Sedan skrattade Myndighetsutövarna tillsammans i rasistiskt samförstånd, trots att Chefens allt-i-ett-försök till politisk korrekthet (en rullstolsburen invandrarkvinna) satt precis bredvid och lyssnade.

Ett område inom vilket Myndigheten visar förvånansvärt mycket tolerans är Snuskgubbens. Enligt obekräftade uppgifter är han anställd som handläggare, men han sysslar huvudsakligen med att tassa omkring i korridorerna iförd lång skinnrock och gultonade glasögon på jakt efter lämpliga offer. När han har lokaliserat ett byte stoppar han vederbörande och småpratar en stund innan han likt en blottare plötsligt slår till. Så här kan det låta. –Skulle inte du gifta dig? frågar Snuskgubben med normalt och trevligt tonfall. –Jo, svarar offret, ännu intet ont anande. –Är han snäll, han du ska gifta dig med? fortsätter Snuskgubben. –Ja, svarar offret, fortfarande invaggad i tron att Snuskgubben bara vill småprata lite. –Det var märkligt. Jag trodde ju att kvinnor bara gillade brutala män, i alla fall mellan benen, säger Snuskgubben med plirande ögon värdiga Hin håle själv. Sedan drar han sig tillbaka till sin byråkratiska håla och kommer inte ut igen förrän omgivningen har sänkt garden. Då smyger han fram och slår till på nytt. Man, kvinna, ung eller gammal – ingen går säker. Snuskgubben har nämligen tidigare deklarerat att det inte är kön, ålder eller utseende som spelar roll, utan att det är tillräckligt att personen i fråga uppvisar någon form av livstecken. Jag kan inte annat än att hålla med – det är ju faktiskt rätt så sexigt med puls.