Tingsnotarien

På Myndigheten är var sjätte anställd någon form av chef. De allra flesta har ansvar för cirka fyra anställda, och samtliga chefer ingår i minst en vertikal och en horisontell ledningsgrupp som har möten åtminstone en gång i veckan. Frågor stöts och blöts och skickas på remiss fram och tillbaka mellan ledningsgrupperna innan cheferna upptäcker att just den egna ledningsgruppen saknar mandat att fatta något formellt beslut i ärendet som därför bordläggs. Det är således lika effektivt att lyfta frågor uppåt i organisationen som att starta en protestgrupp på Facebook. Ineffektiviteten har troligen sin grund i att de flesta chefer inte har som målsättning att faktiskt förbättra arbetsresultatet på Myndigheten, utan istället är intresserade av att åstadkomma förändringar som syns uppåt i organisationen och på så sätt bygga sitt eget CV.

Min egen chef är ett utmärkt exempel på detta. Sedan hon fick sin befordran för ungefär ett år sedan har hon gått ett otal ledarskapskurser, och när hon inte har varit sysselsatt med detta har hon enligt egen uppgift försökt ”åstadkomma avtryck i organisationen”. Jag har inte en aning om vad detta egentligen betyder, men hon har i vart fall försökt åstadkomma ett rejält avtryck i Myndighetens budget. Hennes allra första beslut som chef innebar nämligen att det skulle köpas in gardiner till avdelningen för hela julmiddagsbudgeten om 30 000 kr. Beslutet motiverades med att hon på en av sina kurser fått lära sig hur viktigt det är med en vacker och inspirerande miljö när vi arbetar med våra sakfrågor. Det hela resulterade i att de främsta kverulanterna sammankallade avdelningen till ett protestmöte som slutade med att gardinerna avbeställdes och julmiddagen bokades in.

I syfte att kompensera de uteblivna gardinerna bestämde sig Chefen för att pryda väggarna med lite sköna konstverk. Statens konstråd kallades därför in, vilket tydligen är den myndighet som ansvarar för konsten inom den offentliga förvaltningen. En hel dag gick en svarthårig dam med asymmetrisk frisyr och kulturbrillor runt på kontoret med högra handen på hakan i en typisk konstkännarmin och synade varje tom yta på väggarna grundligt samtidigt som hon hummade och nickade expertmässigt. Chefen gick en halvmeter bakom Konstkännaren och såg ut att förstå alltihop. Några veckor senare kom Konstkännaren tillbaka med ett antal tavlor i temat ”Sten”. Kännarminen anlades igen, och en medhavd kille i blåställ gick efter med med uttråkad min och spikade upp tavlorna på de platser de konstfacksröda läpparna beordrade. Det är rena rama turen att vi betalar så pass mycket skatt i Sverige, för annars hade vi aldrig fått ynnesten att få hela arbetsplatsen innesluten i ett stort hav av grå stenbumlingar.

Detta inlägg postades söndag, 24 maj, 2009 kl 11:26 i Okategoriserade. Du kan följa svar via RSS 2.0 flödet. Både pingning och kommentering är avstängt.