Tingsnotarien

För att beviljas inträde i Advokatsamfundet krävs det, utöver den femåriga arbetslivserfarenheten, att man innehar en Blackberry. Redan min första arbetsdag på advokatbyrån blev jag informerad om detta förhållande. -Tillgänglighet is the key word in this business, sade Delägaren med nilegårdsaccent och överlämnade ett exemplar av den lilla handdatorn till mig. Uppenbarligen hade jag inte en aning om hur den skulle påverka mitt liv, eftersom jag med förväntan såg framför mig hur jag med struntviktig min satt och arbetade med den på Sturehof under fredagsölen, precis som jag hade sett de andra affärsjuristerna göra. Numera har jag insett att dessa affärsjurister troligen inte alls sitter där och arbetar, utan att de i själva verket har oupphörlig onlinekontakt med sina terapeuter.  

Efter några veckors anställningstid vid byrån var det plötsligt jul. Trevligt, tänkte jag, och åkte hem till mina föräldrar för att äta julskinka. Mitt under Kalle Anka ringde Delägaren. Han var hysterisk. –Varför har du inte svara på mailet? skrek han i telefonen. –Ehh, svarade jag. –Jag skickade mailet för en halvtimme sedan och du har fortfarande inte svarat! Du måste vara på kontoret om en timme, fräste han innan han slängde på luren. Jag kände hur magsafterna flödade inombords när jag såg min familj vinka av mig i backspegeln innan jag började åka in mot stan för att delta i en fullständigt meningslös avtalsförhandling. Från den dagen hatade jag Blackberryn av hela mitt hjärta.

För att slippa bli avbruten på fritiden i fortsättningen och samtidigt slippa ytterligare gnäll från Delägaren bestämde jag mig för att spendera så mycket som möjligt av min vakna tid på byrån. En kväll när jag och Alexander stod och kastade ett parti Killer i lunchrummet hörde vi ett gällt pip från vårt rum. Vi lade raskt ifrån oss pilarna för att gå och titta efter vad det var som lät. Pipet ökade i styrka ju närmare rummet vi kom, och när vi gick in genom dörren var pipet i det närmaste outhärdligt. Oljudet visade sig komma från fru von Rosensnopp. – Guuud! ylade hon samtidigt som hon satt med händerna i håret och chockat glodde på sin dator. Ändamålet med tjutandet var uppenbarligen att vi skulle fråga vad som hade hänt. Alexander stirrade på mig och jag stirrade tillbaka. Alexander vann. –Vad är det som har hänt, frågade jag. –Det är så pinsamt så det säger jag inte, svarade von Rosenknopp med dåligt spelad genans. – Nähä, svarade vi och vände på klackarna för att lämna rummet. - Okej, okej. Jag ska berätta, sade von Rosenstjärt, som tydligen nu fallit till föga för vårt envetna tjat. Fru von Rosenfjärt höll andan i förväntan och klappade händerna i förtjusning. –Jag tror jag dör! sade hon. – Jag ligger trea på Svensk Damtidnings kungliga innelista!

På Myndigheten är var sjätte anställd någon form av chef. De allra flesta har ansvar för cirka fyra anställda, och samtliga chefer ingår i minst en vertikal och en horisontell ledningsgrupp som har möten åtminstone en gång i veckan. Frågor stöts och blöts och skickas på remiss fram och tillbaka mellan ledningsgrupperna innan cheferna upptäcker att just den egna ledningsgruppen saknar mandat att fatta något formellt beslut i ärendet som därför bordläggs. Det är således lika effektivt att lyfta frågor uppåt i organisationen som att starta en protestgrupp på Facebook. Ineffektiviteten har troligen sin grund i att de flesta chefer inte har som målsättning att faktiskt förbättra arbetsresultatet på Myndigheten, utan istället är intresserade av att åstadkomma förändringar som syns uppåt i organisationen och på så sätt bygga sitt eget CV.

Min egen chef är ett utmärkt exempel på detta. Sedan hon fick sin befordran för ungefär ett år sedan har hon gått ett otal ledarskapskurser, och när hon inte har varit sysselsatt med detta har hon enligt egen uppgift försökt ”åstadkomma avtryck i organisationen”. Jag har inte en aning om vad detta egentligen betyder, men hon har i vart fall försökt åstadkomma ett rejält avtryck i Myndighetens budget. Hennes allra första beslut som chef innebar nämligen att det skulle köpas in gardiner till avdelningen för hela julmiddagsbudgeten om 30 000 kr. Beslutet motiverades med att hon på en av sina kurser fått lära sig hur viktigt det är med en vacker och inspirerande miljö när vi arbetar med våra sakfrågor. Det hela resulterade i att de främsta kverulanterna sammankallade avdelningen till ett protestmöte som slutade med att gardinerna avbeställdes och julmiddagen bokades in.

I syfte att kompensera de uteblivna gardinerna bestämde sig Chefen för att pryda väggarna med lite sköna konstverk. Statens konstråd kallades därför in, vilket tydligen är den myndighet som ansvarar för konsten inom den offentliga förvaltningen. En hel dag gick en svarthårig dam med asymmetrisk frisyr och kulturbrillor runt på kontoret med högra handen på hakan i en typisk konstkännarmin och synade varje tom yta på väggarna grundligt samtidigt som hon hummade och nickade expertmässigt. Chefen gick en halvmeter bakom Konstkännaren och såg ut att förstå alltihop. Några veckor senare kom Konstkännaren tillbaka med ett antal tavlor i temat ”Sten”. Kännarminen anlades igen, och en medhavd kille i blåställ gick efter med med uttråkad min och spikade upp tavlorna på de platser de konstfacksröda läpparna beordrade. Det är rena rama turen att vi betalar så pass mycket skatt i Sverige, för annars hade vi aldrig fått ynnesten att få hela arbetsplatsen innesluten i ett stort hav av grå stenbumlingar.

När jag hade arbetat på byrån i några månader bestämde Delägaren att det skulle anställas en ny biträdande jurist i vår grupp. Den överklasshesa rekryteringstanten anlitades igen och annonser publicerades på relevanta webbsidor. När ansökningarna började strömma in påpekade Delägaren diskret för Rekryteringstanten att han på grund av tidigare erfarenheter helst såg att endast manliga sökande intervjuades, eftersom de enda kvinnor han egentligen hade intresse av att samarbeta med var de pigga och trevliga servitriserna borta på Sturehof.

Delägaren hade dock inte räknat med att en av de andra delisarna skulle ha en dotter som var intresserad av tjänsten. Enligt den stolte fadern var dottern ifråga en ovanligt skicklig jurist och dessutom nygift, varför hon genast borde anställas. Inledningsvis förstod jag inte alls varför hennes civilstånd hade någon betydelse i sammanhanget, men det dröjde inte länge innan fadern avslöjade hemligheten. Dottern hade nämligen genom giftermålet blivit adlig, och skulle numera tituleras friherrinnan von Rosenknopp. -Det är bra för affärerna, eftersom vi inom adeln gärna anlitar andra inom adeln, förklarade fadern, som tydligen hade passat på att utnämna sig själv till någon form av greve.

Friherrinnan von Rosenknopp fick tjänsten, och jag och Alexander meddelades att hon skulle placeras i vårt rum. Redan innan hon hunnit hänga av sig Burberrytrenchen den första arbetsdagen knorrade hon lite lagom passande över sitt nya släktnamn. -Det är inte klokt vad besvärligt det är att ha ett von-namn. Jag har ju inte en möjlighet att få en vettig mailadress, och folk behandlar mig helt annorlunda sedan jag blev friherrinna, suckade hon uppgivet samtidigt som hon slog sig ner vid skrivbordet och vickade lätt på lillfingret där klackringen med släktvapnet satt placerad. -Så tråkigt för dig, sade Alexander beklagande. -Om det är besvärligt så kanske du ska sluta titulera dig när du presenterar dig för folk, föreslog jag med len röst. Alexander fnissade till, och fru von Rosensnopp blängde argt på mig. Jag kan inte förstå varför. Jag som bara försökte vara snäll och hjälpa till.

Som jag har nämnt tidigare lämnade jag till slut Advokatbyrån till förmån för en juristtjänst på en trivsam statlig myndighet. Redan den första dagen på Myndigheten kände jag att jag skulle komma att stortrivas på detta ställe, men redan efter några veckor fick jag lära mig att ingen arbetsplats är perfekt. Här fikas det visserligen två gånger om dagen och arbete efter klockan 17.00 betraktas som vansinne, men på väggen har min närmaste chef klistrat upp en lista med vad hon kallar värdeuttryck och vad jag kallar floskler.

Tro inte - fråga!

Var generös mot dig själv och andra!

Kommunicera med varandra!

Chefen brukar inleda våra veckomöten med att fråga efter vad vi har för farhågor och förhoppningar inför mötet. Efter att någon skämtsamt har svarat att den största farhågan är att vi inte ska hinna klart mötet till lunch övergår Chefen irriterat till att diskutera sakfrågor och problem som har uppstått under veckan. Vad som än diskuteras påpekar Chefen att det är viktigt att vi ser saker utifrån olika syften och horisonter. –Utifrån de förutsättningar vi har måste vi hantera situationen på ett konstruktivt sätt. Vi måste skapa rätt kanaler och ge tid till förankring och avstämning, säger hon utan att närmare redogöra för hur problemet rent praktiskt skall lösas. Från min horisont framstår chefen som fullständigt briljant, eftersom hon kan köra sitt managementsnack i timmar utan att jag förstår ett dugg av vad fan hon säger.

En dag kom Delägaren in till mig och meddelade att jag skulle assistera honom och advokaten i vår grupp vid en större företagstransaktion. Berras Grill AB skulle köpas upp av en konkurrent i samma område. Avtal och andra dokument lades framför mig på bordet i högar. -Är du bussig och sätter upp allt pejperwork till closing bajbeln, vi går igenom alltihop imorgon bitti hos klienten, sade Delägaren. -Ehh, svarade jag. -Det blir din första all nighter, så nu får vi se om du pallar trycket! brölade Delägaren högljutt och boxade till mig på axeln. Jag tittade hjälplöst på Alexander som genast satte igång att leta efter ett lämpligt avtal i byråns mallbank. Han hade ändå inget särskilt för sig, eftersom han alltsedan föräldraledighetsbomben inte hade tilldelats några arbetsuppgifter utöver kaffekokning och kopiering.

Utan att ha sovit en blund lade jag tidigt nästa morgon vår ”closing bible” i portföljen innan jag satte mig i baksätet på Delägarens BMW X5. Delägaren körde, och advokaten som ännu inte förärats med något delägarskap satt i passagerarsätet. Vi började åka mot Tumba, där Berras Grill hade sitt säte. Efter att ha lämnat motorvägen valde Delägaren att köra mycket sakta genom kvarteren kring Tumba centrum. -Så att förortsfolket ska få se på en riktig bil, förklarade han. Sedan ondgjorde han sig över att behöva lämna Stockholms innerstad, eftersom det normalt endast skedde när han åkte ut till något gods för att jaga eller för att gå på fest på Djursan. Advokaten, som hoppades på att själv bli delägare inom en snar framtid, nickade instämmande och kunde inte förstå hur man kunde bo i en trist betongförort när Östermalm var så trevligt. Intressant, med tanke på att Advokaten enligt en mycket säker källa är uppvuxen i en hyrestrea i Bagarmossen. Själv höll jag en låg profil i baksätet och noterade den fullständiga bristen på verklighetsförankring under tystnad.

När diskussionerna mellan Berra och hans affärspartner hade avslutats åkte vi tillbaka till kontoret där jag skulle upprätta den slutgiltiga versionen av avtalet inför signingen. När vi kom dit mötte vi en av de andra delägarna undrade hur avtalsförhandlingen hade gått. Delägaren svarade. -Jodå, det gick rätt bra tycker jag. Jävligt trist bara att motpartsombudet hade så satans trötta pattar.

En gång i halvåret delades en bonus ut till de anställda på byrån. Bonusen var baserad på varje grupps prestation istället för individens, eftersom detta system ansågs stärka lagandan och framföra allt minska risken för knivar i ryggen. Detta halvår delades bonusen ut till samtliga jurister på byrån utom Alexander, eftersom byrån hade tvingats ta hans bonus i anspråk för att täcka de kostnader han skulle åsamka delägarna genom sin månadslånga föräldraledighet. Dels skulle hans plats stå tom vilket tydligen innebar en rasande förlust, men värst var att Delägaren räknade med att Alexander inte skulle kunna debitera mer än ett tjugotal timmar i veckan under sin ledighet. Alexander, som å sin sida inte hade tänkt debitera ett skit, valde att inte kommentera det hela utan började istället skicka ut sitt CV till diverse statliga myndigheter.

Delägaren själv verkade använda sin bonus till att bevisa att mycket pengar inte på något sätt garanterar vare sig god smak eller allmänt folkvett. En fredag meddelades att vi skulle ha champagneprovning efter arbetsdagens slut istället för den obligatoriska after work-skumpan på Riche. En tjusig champagneexpert hade inkallats, och vår uppgift var att rangordna tre utvalda sorter efter vad de kostade – en svindyr, en mittemellan och en billig mousserande. Delägaren, som för dagen var iförd Louis Vuitton-mönstrade skor med guldspänne och gubbjeans från Armani, svängde sig under hela provningen med uttryck som ”smak av jordgubbe” och ”doft av vidbränt däck” samtidigt som han hånade oss andra för att vi inte förstod oss på den ädla drycken.

Naturligtvis hade Delägaren klassificerat den dyraste sorten (med ett pris på över 3 000 spänn på Systemet) som ”billigt skit”, vilket fick de övriga delägarna att håna honom rejält. Övriga advokater och biträdande jurister tordes inte säga ett dugg, men jag kan berätta att det fnissades diskret i leden när Delägaren började sörpla i sig slattarna av det han nu visste var dyr champagne.